trodde inte det kunde bli så mycket värre idag men det kunde det visst. JAG E SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET HÄR. varför ska jag alltid behöva vara som en mamma åt dig? borde vara tvärtom men endå är det jag som är den mogne av oss två. du tror inte bara du skadar dig själv när du gör så? fattar du inte att du hugga mig i bröstet varje gång, att jag känner mig så jävla misslyckad som dotter när du gör så. tänk om du inte har tur varje gång? jag bara går runt i en virvel och väntar på att samtalet ska komma, om att jag inte har någon pappa längre. för jag vet att någon gång så kommer du inte överleva och någon gång kommer du överge mig bara för att du inte orkade kämpa tillräckligt.

men jag kommer kämpa med eller utan dig, åt dig.